Dr. Hannes Hagson is the ESA-sponsored medical doctor from Sweden spending 12 months at Concordia research station in Antarctica for the 2021-22 season. He facilitates a number of experiments on the effects of isolation, light deprivation, and extreme temperatures on the human body and mind. Read this post in Swedish below.
It is Saturday the 20th November 2021, a balmy (-38 C), sunny day on the Antarctic ice-sheet, and we have just waved off the Basler aircraft with last year’s Winterover crew on it. It makes a sound like an angry chainsaw as its engines speed up, and is gone in a cloud of whipped up snow. The DC17 (17th winter over at Dome C) crew have left the building, and DC18 has taken over the station… bar of course the massive summer crew which are with us until end of January-ish. But, I am getting ahead of myself… it all began with…
An application.
I had seen the Antarctica ESA MD job advertised for several years before deciding to apply. A combination of personal and professional factors made this year the right one, despite, or perhaps because of, the impact of the Covid-19 pandemic. I might talk about my love of remote medicine, research, exploration, polar environments, etc, as reasons for applying, but I think a lot of what truly drove me to apply was the idea of doing and experiencing something quite unique on this planet. In fact, so unique there is a job specifically studying its effects on humans, as it is such a good analogue for long-term human space exploration. My job.
After several rounds of interviews, extensive medical testing, a psychological assessment, and a bit of waiting, I was offered the job. An email pinged on my phone to let me know that I would be spending a year in hypoxia and isolation on a big dome of ice. The modern world has quite banal ways of letting one know of important life updates. That night was celebration night with my partner (who had also received a job offer), in a London just waking up from lockdown.
Subsequently, I went on a quick stop tour of some great European cities to visit the principal investigators of most of the research experiments I would be carrying out at Concordia. It was an excellent and educational trip, learning new experimental/research methods and meeting some of the world’s foremost space/extreme environment scientists. A dream for a geek like me.
As the ESA Research MD role at Concordia also involves being in charge of the rescue team (the ambulance, if you will), bringing any potential casualty to the doctor in the clinic inside the station, I also spent a week in the Alps with a group of physicians (sample of physicians? What is the collective noun of physicians anyways?) from TAAF (Les Terres australes et antarctiques françaises) training in mountain rescue techniques (though there is a rather extreme lack of mountains here at Concordia, excluding of course the big dome of ice we sit on) with rope- and stretcher-work, as well as cold weather/extreme environments medicine.
In September the DC18 crew met up for the first time in Cologne, to carry out baseline data measurements for the different experiments I am performing here. Whilst very busy due to the many different types of tests we were doing, it was a nice opportunity to get to know each other informally during the days and at meals. We were after all scheduled to spend a year with each other in isolation! The final pre-departure commitment was a week outside of Rome; a pre-Antarctica week with the DC18 team, involving both lectures on life at Concordia and team building exercises.
Subsequently, there were family and partner goodbyes – difficult ones given the length of time expected apart – but also good ones because knowing you have strong and stable support at home is such a help under these odd circumstances.
And then to Antarctica… or, well, a hotel in New Zealand. I met up with about half of the crew in Charles De Gaulle Airport, and we flew to Christchurch via a long layover in Singapore. Once through extensive immigration and Covid-procedures, we had the amusing experience of getting on a bus, driving approximately 100 metres to the airport hotel, and getting off again, for check-in into our managed isolation facility.
Two weeks of isolation passed relatively quickly, and suddenly we found ourselves on an Hercules aircraft en route to Mario Zuchelli station – an Italian coastal station in Terra Nova Bay – spending a few days there until finally, at last, we caught a Basler (produced in 1942 I believe) to Concordia (which, for an aviation nerd, was quite the thrill).
Arriving in Concordia dispels any doubt as to whether you can do important long term space mission research here. Whilst frequently rehashed, it truly is like a white Mars or, well, white Moon… Endless snow and ice in all directions, and a base plonked down in the middle of it, as if placed there nonchalantly from above by some giant. A sterile, hypoxic, hostile and otherworldly environment, yet here we are.
The last few weeks I have spent taking handover from my predecessor Dr Nick Smith, and getting to know the station and environment, and most importantly my ESA Lab. I have started a few of my experiments and gotten used to the equipment and procedures specific to my lab here in Antarctica. As to those experiments and more about life here, I will leave for the second installment of my blog!
Hanterad isolering
Det är lördagen den 20 november 2021, en ljummen (-38 °C) solig dag på den antarktiska inlandsisen och vi har precis vinkat av Basler-flygplanet med förra årets vinterteam. Det låter som en arg motorsåg när dess motorer ökar farten och försvinner i ett moln av snö. DC17:s (17:e vintern i Dome C) besättningen har lämnat byggnaden och DC18 har tagit över stationen … tillsammans med den stora sommarteamet som är med oss fram till slutet av januari. Men jag går händelserna i förväg … allt började med …
En ansökan.
Jag hade sett jobbet som Antarctica ESA MD annonserat i flera år innan jag bestämde mig för att söka. En kombination av personliga och professionella faktorer gjorde detta år till det rätta, trots, eller kanske på grund av, effekterna av covid-19-pandemin. Jag kanske pratar om min kärlek till fjärrmedicin, forskning, utforskning, polarmiljöer, etc, som skäl för att ansöka, men jag tror att mycket av det som verkligen drev mig att söka var idén att göra och uppleva något helt unikt på denna planet. Faktum är att det är så unikt att det finns ett jobb som specifikt studerar dess effekter på människor, eftersom det är en så bra analogi för långvarig mänsklig utforskning av rymden. Mitt jobb.
Efter flera intervjuomgångar, omfattande medicinska tester, en psykologisk bedömning och lite väntan erbjöds jag jobbet. Ett e-postmeddelande plingade till på min telefon för att meddela mig att jag skulle tillbringa ett år i syrebrist och isolering i en stor iskupol. Den moderna världen har ganska banala sätt att informera en om viktiga livsuppdateringar. Den kvällen var firade jag med min partner (som också hade fått ett jobberbjudande), i ett London som precis vaknat upp från lockdown.
Därefter gav jag mig ut på en snabb rundtur till några av Europas storstäder för att besöka de främsta utredarna av de flesta av de forskningsexperiment jag skulle utföra på Concordia. Det var en riktig bra och lärorik resa, där jag lärde mig nya experimentella metoder och forskningsmetoder samt träffade några av världens främsta rymd-/extremmiljöforskare. En dröm för en nörd som mig.
Eftersom ESA Research MD-rollen på Concordia också innebär att vara ansvarig för räddningsteamet (ambulansen, om du så vill), att föra eventuella offer till läkaren på kliniken inne på stationen, tillbringade jag också en vecka i Alperna med en grupp läkare (ett urval av läkare? Vad är det kollektiva substantivet för läkare egentligen?) från TAAF:s (Les Terres australes et antarctiques françaises) utbildning fi bergsräddningstekniker (även om det är en ganska extrem brist på berg här på Concordia, givetvis exklusive den stora iskupolen vi sitter på) med rep- och bårarbete, samt medicin med fokus på kallt väder/extrema miljöer.
I september möttes DC18-teamet för första gången i Köln för att utföra baslinjedatamätningar för de olika experiment jag utför här. Även om det var väldigt stressigt på grund av de många olika typer av tester vi gjorde, var det ett trevligt tillfälle att lära känna varandra informellt, både under dagarna och vid måltiderna. Vi var trots allt schemalagda att tillbringa ett år tillsammans, isolerade från omvärlden! Det sista åtagandet före avresan var en vecka utanför Rom en vecka före Antarktis med DC18-teamet, med både föreläsningar om livet på Concordia och teambuildingövningar.
Därefter var det avsked från familj och partner – svåra med tanke på hur lång tid man förväntas vara ifrån varandra – men också bra att veta att man har ett starkt stöd hemma, vilket är till stor hjälp under dessa udda omständigheter.
Och sedan till Antarktis … eller, ja, ett hotell på Nya Zeeland. Jag träffade ungefär hälften av teamet på flygplatsen Charles De Gaulle och vi flög till Christchurch via en lång mellanlandning i Singapore. När vi väl tagit oss igenom den omfattande immigrations- och covid-proceduren fick vi testa på den roliga upplevelsen av att sätta oss på en buss, köra cirka 100 meter till flygplatshotellet och gå av igen, för att sedan checka in i vår hanterade isoleringsanläggning.
Två veckors isolering gick relativt snabbt och plötsligt befann vi oss på ett Hercules-flygplan på väg till Mario Zuchelli-stationen – en italiensk kuststation i Terra Nova Bay – och spenderade några dagar där tills vi äntligen tog en Basler (tillverkad 1942 tror jag) till Concordia (vilket, för en flygnörd, var riktigt spännande).
Vid ankomsten till Concordia skingrades alla tvivel om huruvida det går att genomföra viktig långsiktig rymduppdragsforskning här. Även om den ständigt förändras är den verkligen som en vit Mars eller, ja, en vit måne … Ändlös snö och is åt alla håll och så en forskningsstation mitt i allt, som om den nonchalant placerats där av någon jätte. En steril, hypoxisk, fientlig och utomjordisk miljö, men här är vi.
De senaste veckorna har jag ägnat åt att ta över från min föregångare, Dr Nick Smith, men även till att lära känna stationen och miljön, samt viktigast av allt, mitt ESA Lab. Jag har påbörjat några av mina experiment och lärt känna utrustningen och procedurerna som är specifika för mitt labb här i Antarktis. Dessa experiment – och mer om livet här – kommer jag att återkomma till i den andra delen av min blogg!
Discussion: no comments